Idag var hela familjen uppe tidigt. Minnah vaknade vid halv sju och då fixade Viktor välling till henne. Sen mös vi alla en stund i sängen innan mannen min åkte och handlade frallor till frukost.
Sen åkte vi iväg redan vid 9 för att handla lite. Roller och pensel som vi behövde till att fixa M:s rum, komplettering till maten och sen tvättade vi bilen. Vi håller fortfarande på att vänja M vid att sova 1 vila på dagen, så vi tänkte att vi kunde vara iväg tills hon skulle sova.
Idag packade vi också ner nästan alla Sessans saker i svarta sopsäckar... Jäklar vad det sved. Tårarna bara forsade. Nu kan man knappt se att vi haft en hund hemma hos oss. Det enda man märker det på är några hundhår som ligger här och där. Det var lika bra att få det gjort, men det känns som att en stor bit av mig har försvunnit. Jag känner verkligen att det är något som fattas, den där biten som gör mig hel. Hon kommer alltid vara en stor del av mitt hjärta, men nu är saknaden så stor att jag bara känner mig förstörd.
Idag skulle vi egentligen hem till mamma på middag. Hade dock förvarnat i veckan om att vi kanske inte skulle orka. Och det gjorde vi såklart inte. Vi talades vid idag och jag kände att vi behöver en dag till på oss... Det gör fortfarande för ont att prata om det. Det går inte ens att prata om det utan att gråta... Tänk att det kan göra så ont. Att ett djur, en hund skulle kunna betyda så mycket. Jag har alltid älskat henne, men jag trodde ändå aldrig att det skulle vara så svårt att ta farväl. Men det är väl som jag sa till mamma idag, att jag vet att jag gjort rätt, men jag hade ett val. Jag valde att låta henne somna in. Det var jag som valde. Det hade varit lättare om jag inte hade kunnat välja. Detta gör att jag mår dåligt, men jag kommer komma över det. Jag kommer snart att inse till 100% att jag gjorde rätt, men inte just nu.
Snart blir det melodifestivalen med min andra hälft. Jag är så lycklig som har en sån fin man och en sån härlig dotter. Jag är lyckligt lottad. Jag är också lyckligt lottad som har en sån fin familj och så fina vänner som stöttar mig och har en sån förståelse över att detta är en jobbig tid. Jag behöver lite tid för att läka och sörja. Trodde som sagt aldrig att det skulle göra såhär ont. Tack för att ni förstår!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar