"Mamma, när dör man?"
"Dör du före mig eller gör jag det?"
"Hur känns det när man dör?"
"Lever man inte mera då?"
För några kvällar sedan när jag la Minnah och vi hade läst klart, började hon fråga mig frågor om döden. Usch vad jag tyckte det var jobbigt. Jag vet att det kommer någon gång, att barn frågar om döden, men jag tyckte det kändes väldigt jobbigt att se in i hennes ögon när hon frågade om hon skulle dö före mig... Döden är så definitiv och jag tänker inte på det så mycket, men nu när Minnah pratade om det blev jag ledsen. Inte så att jag började gråta, men jag började tänka på döden och hur mycket jag älskar mitt liv, mitt och Viktors liv med våra tre barn. Jag älskar dem alla så oändligt mycket och bara tanken på att våra barn skulle dö före oss eller att någon i min eller vår närhet skulle dö gör mig ledsen.
Jag försökte besvara henne så bra jag kunde och avslutade sen med att prata om andra saker, lyckliga saker så att hon inte skulle somna och vara rädd. Hon tar upp saker kring döden varje kväll nu vid läggdags och om vi ska bo i vårt hus för alltid. "Ska jag inte bo med er för alltid?", "Ska vi flytta mamma?". Hon är så söt, hon säger att hon vill bo med oss för alltid i vårt hus.
En kväll sa hon: "Tänk om någon kommer in i vårt hus på natten och tänder ett ljus så vårt hus brinner upp"... 😢 Detta kom från ingenstans, men det var någonting som hon satt och tänkte på. Att någon skulle komma in på natten till oss.
En kväll sa hon: "Tänk om någon kommer in i vårt hus på natten och tänder ett ljus så vårt hus brinner upp"... 😢 Detta kom från ingenstans, men det var någonting som hon satt och tänkte på. Att någon skulle komma in på natten till oss.
Det är inte lätt att vara 5,5 år med så mycket tankar och funderingar på såna här saker. Det är inte heller lätt att vara förälder i såna här situationer, men jag försöker och gör mitt bästa. Jag vill och ska skydda mina barn från allt ont, så gott det bara går. Det är dem som är meningen med livet 💕
