Smärta

Har haft ett par väldigt tunga dagar med tankar, beslut och mycket gråt. Det smärtar så enormt att det inte fungerar med vår hund. Vi har alltid vetat att Sessan inte är så bekväm med små barn, men har läst och hört mig för där folk har sagt att det är stor skillnad med ens egna barn. Då är ju hunden med från början när barnet föds och under deras utveckling. Så när vi kom hem från BB hade Viktor varit och hämtat Sessan, just för att hon skulle vara med från allra första början. Vi hade tänkt från början att S skulle vara kvar hos min mamma och pappa några dagar för att vi skulle få "landa" lite hemma först. Men vi kände båda på BB att det är lika bra att S är med från början när vi kommer hem. 

Det har funkat bra hela tiden, S har varit med oss överallt och hon har alltid fått vara nära jag har ammat M och så... Så vi har absolut inte särbehandlat S på något sätt!

Men strax innan M började krypa har Sessan varit mer frånvarande. Går in och lägger sig i sin korg, börjat dra mer ute och bli arg på andra hundar (mer än vanligt)... Ochi har inte gjort något annorlunda alls! Under de senaste 3 veckorna har S morrat åt Minnah 3 gånger, hon har morrat åt mig 2 gånger... Och igår kom den slutgiltiga reaktionen som gjorde mig stensäker. Hittade grisöron som S fick av min moster och morbror i julklapp. S åt det inte där hon låg (nedanför Minnahs stol), så vi la henne 3 meter bort typ. Och sen närmade sig Viktor sig, bara för att testa henne. Och S morrade till och visade verkligen att här kommer du fan inte nära och rör mig eller örat. Hon visade en annan ilska som hon ALDRIG visat innan. Och det smärtar som fan! Tänk om Minnah hade varit den som närmade sig?!?! Tänk om S reagerar så när Minnah tar en av hennes leksaker?! Vi tänker absolut inte chansa!!! Sen ser man på S att hon har panik och är rädd bara Minnah rör på sig. Då letar hon en flyktväg och går antingen och gömmer sig under bordet, bakom mig eller så lägger hon sig i sin korg. Vad är det för liv?

Men detta är också en helt underbar hund på alla sätt! Älskar att mysa och gosa, vara löst skogen, att leka (märks inte att hon är 6,5 år!)... Så det smärtar så att se att det inte fungerar när jag vet vilken underbar hund hon är... Men samtidigt är det en av de sakerna som gör att det känns LITE lättare, att hon älskar alla människor (från typ 6-7 år och uppåt). Så jag tror absolut att hon skulle gilla vem hon än kom till. Men samtidigt smärtar det att veta att någon annan ska ha min hund :( För hon är ju min.

Sen är det lite som Viktor säger, det känns lite som ett misslyckande att vi inte har lyckats med henne... Men samtidigt är detta är ganska solklart val, även om det känns. Minnah går först och hennes säkerhet. Skulle aldrig förlåta mig om något skulle hända! Aldrig. 

Så nu blir det att ta tag i hennes omplacering och det snabbt. Det brister bara jag tittar på henne :(