❤ Förlossningsberättelse ❤

❤ 9 april 2014 ❤

Jag vaknade kl 3:30 av att jag hade lite ont i magen, så jag gick på toaletten. Men det hände ingenting, så jag gick och la mig igen. Sen vaknade jag efter en stund igen med samma känsla, hmm skumt. Tittade på klockan och somnade om. Vaknade sen igen bara efter några minuter och tänkte… hmm, nu har det varit 8 minuter emellan 2 gånger. Kan det ha startat tro? Det känns liksom bara "skumt" i magen.  Somnade om och vaknade igen efter 7 minuter av samma ”smärta”. Väckte Viktor vid kl 4 och sa att jag trodde att jag hade fått värkar. Jag gick upp och satte mig i soffan för att inte störa Minnah som sov i vår säng. Gick sedan ner till Viktor igen vid 4:45 och sa att det har fortsatt komma värkar med jämna mellanrum. Vi gick båda upp och vid 5:30 ringde jag hem till mamma och pappa och berättade att det hade startat. Pappa kom hem till oss vid 6 och då hade jag precis tagit en dusch. Värkarna fortsatte komma med jämna mellanrum även då, så varken dusch eller Alvedon tog bort värkarna. Då förstod jag nog mer att vi kanske skulle få träffa vår son snart :) 

Vid 7:30 åkte pappa med Minnah hem till mamma. Mina värkar blev mer och mer glesa och jag trodde att allt stannade av. Det var ibland 15 minuter emellan, ibland 20 eller 30 minuter. Då kände jag att detta kommer stanna av och starta igen i morgon. Jag vet också att jag tänkte att Viktor hade ju kunnat åka till jobbet i alla fall. På något konstigt sätt kände jag mig dum, att vi inte kommer åka in och vi har skickat iväg Minnah i onödan. 

När klockan började närma sig 12 hade jag haft värkar till och från, med väldigt olika intervall och fortfarande väldigt hanterbara. Viktor blev hungrig och ville laga soppa, i samma veva fick jag en ganska stark värk så han fick trycka och massera mycket på ryggen. När värken sedan slutade skulle han gå till köket, men jag fick snabbt ropa honom tillbaka eftersom jag fick en värk direkt efter. Då sa det liksom bara pang, värkarna avlöste varandra och började göra riktigt ont. De kom titt som tätt fram till strax innan 13, sen avlöste de varandra och jag fick knappt pausa emellan. Och de gjorde riktigt ont! Då packade vi det allra sista till bb-väskan och åkte in till BB. Det tog väldigt lång tid innan jag väl satte mig i bilen för det gjorde såå ont! Vartenda steg jag tog var en pina. Viktor blev oerhört frustrerad av att jag hade så ont och att jag inte satte mig i bilen så vi kunde åka. Men det gick liksom inte att bara gå...  

Bilfärden till Varberg var väldigt jobbig. Värkarna kom hela tiden och varenda skump i bilen gjorde att allt gjorde mycket ondare. Väl framme i Varberg och efter en lång promenad från bilen (jag stannade hela tiden p.g.a alla värkar) kom vi äntligen upp till förlossningen. Kl. 14:05 kom vi in till förlossningsrummet och jag hade värkar hela tiden. Barnmorskan sa att jag skulle ta av mig kläderna när värken slutade och sen hoppa upp i sängen, men det kom en värk direkt efter så det gick absolut inte att röra sig. Då sa hon att, när värken är slut MÅSTE du upp i sängen. När de sedan undersökte mig var jag öppen 5 cm (jag var livrädd för att de skulle säga 1 eller 2 cm). Jag fick börja andas lustgas och jag fick in tekniken ganska fort. Efter 1 timma undersökte de mig igen och då var jag öppen 7 cm! Nu gick det undan! Plötsligt började jag må riktigt illa, så jag fick en påse som jag kunde kräkas i. Värkarna gjorde så ont! Jag frågade sedan barnmorskan om det skulle göra ondare de sista centimeterna än vad det gjorde nu, men hon sa att det kommer att vara samma hela vägen nu. Då bestämde jag mig för att fortsätta med bara lustgas eftersom det gick så bra. Visst gjorde det skitont i både rygg och ”där nere”, men jag klarade ändå av det så det var bara att köra på.

Jag kände sedan hur det tryckte på mer och mer neråt, det var fosterhinnan som låg på. Vattnet hade inte gått än. Det gick sedan vid 16:40 och vattnet var mekoniumfärgat, vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet. Då satte de en elektrod på Lillebrors huvud och de såg att han var aningen stressad. Under hela den här tiden var jag helt inne i mig själv. Under hela förlossningen pratar jag knappt något och ligger mest och blundar.  Jag andas i lustgasen vid värkarna (som jag hade HELA tiden) och vid de få vilotillfällen jag fick så VILADE jag verkligen. Jag kopplade bort allt och gick in helt i mig själv. Detta kan jag tycka i efterhand är helt galet bra, att ta vara på vilostunderna för att samla ny kraft. Jag fick inga skrikstunder eller blev förbannad. Jag hörde att de pratade i bakgrunden, men jag brydde mig inte om vad. Barnmorskan pratade med Viktor istället och lät mig vara. Sen när de verkligen behövde prata med mig, så gick det såklart ;) 

Barnmorskan sa till mig kl 17 att nu går det riktigt fort. Det är dags att börja krysta! Och jädrar vad ont det gör mellan benen, men på något sjukt sätt hanterar kroppen det (sen var det ju oerhört skönt att få en varm handduk mellan benen mellan värkarna, helt underbart!). Efter bara några krystvärkar tog jag i ytterligare och så kom vår lille son ut. De blev helt förvånade att han kom ut så fort, men jag ska erkänna att jag tänkte precis samma sak! När jag hörde vår lilla bebis gråta, så fattade jag knappt att han redan var ute! 

Det var en helt fantastisk upplevelse att få föda vaginalt. Att få vara med hela vägen, att få uppleva värkar (även om det gör oerhört ont), att få föda fram sitt barn... Magiskt!

❤ Den 9 april kl 17:22 föddes William. Han var 52 cm lång och vägde 3515 gram ❤

❤ Helt perfekt ❤